Goda kretslopp och Onda cirklar

Familjeekonomi kan vara ganska intressant särskilt när den ena parten får 80% av en landstingslön och den andra parten frilansar inom musikbranschen. Vi är definitivt vana vid att det går upp och ner, och vi är vana vid att tillvaron är lite osäker men då var också alla omkostnader mindre.

”Det är inte höga inkomster du blir rik på, det är låga utgifter”

Det har min pappa sagt till mig ända sedan jag var liten, (nej, inte smålänning, norrlänning) och det ligger något i detta. Så hur gör man då i vår överdrivet kommersiella västvärld där vi ska ha en standard som kungen i en mindre diktatur avundas. Ja de regerande just nu säger att vi ska äga vårt boende och det är nog en jättebra idé för alla som får lån och kan slanta upp handpenning och sedan tycker att det är jättekul att underhålla och försäkra sitt boende. Sedan finns det dem som vill hyra och då byggs det finafinafina områden av privata bolag där de selekterar hårt vem som ska bo där. När det ändå passerar ”fel” folk genom nålsögat då lägger de in ansökan till hyresnämnden om att höja hyrorna mellan 30-70% med hänvisning att de kommunala bostäderna saknar motsvarighet. PIFF PAFF! Helt plötsligt är det billigare att äga sitt boende.

Menmenmen, säger vän av ordning. ”Du sa ju innan att alla kanske inte får lån eller har sin handpenning!”

Då har vi ju de fina kommunala ”gettona” där alla kan bo. Men även där försöker styrande politiker sälja ut lägenheterna och så snart de har lyckats med detta så har de lyckats med tricket att avreglera hyresmarknaden och slopa hyrestak, etc. Smart drag.

Så vad händer då?
Landsbyggden kommer kanske åter befolkas. Avfolkningsorterna kommer få ett uppsving av människor som köper små hus i skogen. Skaffar en get och en gris, odlar sin potatis och morötter och har några höns. De kanske tänker ekologiskt och har en kompost för hushållssopor, mulltoa som de gödslar odlingarna med och från den onda egoistiska cirkeln har vi fått goda humana kretslopp. Det nya informationsbondesamhället är här!

I hyreshöjningens mecka och bostadsrättens paradis står en ensam hund och ylar mot den tysta himlen.

Tid att kontemplera.

Jag har varit sjuk… det är inte kul!
Men när man är sjuk finns tid att kontemplera, fundera på saker som jag annars prioriterar bort för att försöka hinna med sen. Problemet är bara att det där sen aldrig verkar dyka upp. Stig Ivan Skog som ni ser på bilden här ovan har intagit en fin tänkarpose, synd att jag inte kan fråga honom vad han tänker på och förstå hans svar fullt ut. Då slår mig en annan tanke!

Kan man förstå någon fullt ut, finns det i vår verklighetsuppfattning att förstå sin nästa fullt ut? Innan jag träffade min kära så skulle jag direkt svara nej, men idag är jag osäker. När vi lärde känna varandra så avverkade vi allt sådant som jobb, karriär, politik, etc. sist (vet ärligt talat inte om vi gått igenom det så noga ännu heller).

Det vi fördjupade oss i var det emotionella det magiska i vad ett ord betyder för henne som enskild och för mig som enskild. Och detta att be någon berätta vad ett enda ord betyder för någon kan ge en så otroligt mångfacetterad bild av en person. Man får med fantasin, språkbruk, erfarenheter, empati, etc.

Så lärde vi känna varandra och vi vet fortfarande inte vad den andra ska bli när den blir stor.
Undrar om Ivan vet…

Kurs för att ta ut kursen

PytteLillaIvan 2008-04-04
Det är lätt hänt att regler som är för hårda eller finns utan anledning, när människor är små, följer med upp i åldern. Om en människa alltid har blivit styrd åt något håll så kan det senare bli mycket svårt att lita på sin egen kurs i livets vandring.

Men skolan praktiserar det för att ”få en hållbar skolgång” och se så många som inte passar in i det systemet. Vi vuxna praktiserar det för att ”slippa onödiga argumentationer” när vi är trötta efter jobbet.

När ett barn är nyfött då säger den vad den vill ha. ”Skriiiiik” (Jag vill ha mat), ”Skriiiiik” (Jag har bajsat), ”Skriiiiik” (jag vill vara nära någon). Då bejakar vi detta beteende och vänder ut och in på oss för att tillgodose.

Men när sedan barnet blir större och säger ”varfördå”, ”jag vill inte”, Nu vill jag…”, etc, etc. Då verkar det som vårt tidigare outsinliga tålamod är borta och svaren blir korta, uteblir eller så formas det någon obegriplig regel kring frågan för att den inte ska komma upp igen.

Då, i detta tillkommer också ordertaktiken. ”Gör det”, ”tyst nu”, ”nu ska vi vara glada”, ”ajaj”, ”Sluta kladda”. Jag tänkte på detta när jag hade en dialog med en av mina bästa vänner, personen sa till mig:

”jag skulle vilja att någon berättade för mig vad jag ska göra.”
Du har ju någon som kan tala om det för dig, Du måste bara lyssna mycket noga och hitta rummet med tystnaden för att höra riktigt bra
Den någon är DU!
Du har någon hos dig hela tiden. Du har dig själv. Du är den som vet bäst vad du ska göra.

Och där inne i dig finns också alla andra som satt spår i ditt liv. Det är det du ska lyssna på. Inte vad de har sagt utan hur de fått dig att känna. I detta försöker du finna ditt tysta tomma rum och där kan du höra vad du själv säger.
Det är ingen enkel uppgift, men ge inte upp

”Men vart börjar jag?”
Du har redan börjat, genom att söka olika vägar till ditt rum där du kan höra dig istället för omvärldens förmaningar. Fortsätt sökandet och ge inte upp. Pröva nya vägar ensam och i grupp, men fastna inte i relationer som drar tillbaka dig till början

Man kan ha en relation och ändå utvecklas om man låter varandra vara som man är och inte försöker döda sökandet hos individen. Om man befinner sig hos någon som vill koppla en och drar en tillbaka, ta av dig kopplet och gå. smärtan är bara tillfällig, smärtan är bara ovanan att inte ha koppel på sig, ovanan att det inte finns någon som drar dig åt rätt/fel håll. Men det bästa är att du lyssnar på dig, som du faktiskt gör mer och mer nu... men du kan ske inte ser det just nu. Men förändringen finns där

Två deviser att bära med sig:
Lyssna på dig själv och var lyhörd för andra.
Du bär inom dig svaret på alla dina frågor.

Jag säger sånt du redan vet. Ibland behöver man bara bli påmind.
Minns också att man kan vinkla allt åt olika håll. Det gäller bara att välja vilken väg man vill vara på, den ljusa eller mörka, den givande eller tagande, etc, etc.

Sen kan man gömma mycket osäkerhet bakom humor, jag använde mig av det där jag var liten och det har nog alla gjort, mer eller mindre. Men jag har kommit på nu att det är skönt att snart vara 37. jag känner mig nästan aldrig osäker längre
Livet rullar vidare i kolikens töcken…

Regler eller Regla dörren

LillaFrökenIvan20080403
Nu är jag i GBG igen med musiken. Jag ville verkligen inte åka hemmifrån! Tänk att Pyttelilla Ivan är två och en halv vecka nu.

Det som är intressant när man försöker vara lyhörd inför sina barn, så kan man snabbt märka att de ofta tycker ganska annorlunda än en själv. Frågan är då om man ska vara envis och envetet hävda sin egen åsikt, eller om man faktiskt ska beakta individens eget tankemönster.

Självklart ska en förälder eller vuxen bejaka den egna individen, säger alla. Men ska man det och hur långt ska man det? Ska man sätta regler för den vuxnes bekvämlighet eller ska regler sättas för att barnet ska växa och bli en stark och självständig individ. Bekvämlighetsregler kan ju lätt få motsatt effekt.

Varken jag eller min kära är överförtjusta i namnet Ivan. Men redan efter sex veckor i magen så kom Ivan på att han heter Ivan, utan att jag eller min kära visste kön på barnet. Kodordet för vår graviditet blev LillaFrökenIvan i ett försök från mig att hitta ett könsneutralt namn.

När han föddes och vi såg att det var en gosse så fick han heta PytteLillaIvan. Nu har han bestämt vad han ska heta. Han ska heta Stig, Ivan, Skog i förnamn och tilltalsnamnet blir Ivan. Vad gör man inte för att göra sina barn till viljes.

Tilläggas ska att min käras släktingar i Polen förfasas över detta namn. ”Ivan den förskräcklige” säger dom, ”tänk på att namnen formar individen!” Jag säger att han är reinkarnerad och kommer bli känd som ”Ivan den Fantastiske” för att göra bot på tidigare snedsteg. Alla förtjänar en andra chans, även när man inte följer uppsatta bekvämlighetsregler.

Snart ska jag berätta om kolik…

HURRRRAAA!!!

Äntligen!
Klockan 13:30 gick vattnet
Klockan 14:00 var vi på förlossningen
klockan 15:45 började hon krysta
Klockan 16:23 Var Pyttelilla Ivan född

Pojke
3700 G
51 cm
Född: 20080317 kl 16:23
Stjärntecken: Fisk

Mycket stollt far!
2008-03-18

Vem har dragit ur proppen?

LillaFrökenIvan 2008-03-14
WOW! Slemproppen gick inatt. Den kan i och för sig gå flera dagar innan själva förlossningen men detta betyder ju att det verkligen snart är dags. Tänk om LillaFrökenIvan blir född den 21 mars. Då skulle Hen bli till i skogens energi under fullmånen och bli född under påsken i fullmånens sken, det blir mycket energier i den personen.

Det har ju som bekant varit en del att stå i och jag och min kära pratade om att det kan kanske vara bra att meditera för att finna sin inre harmoni och bli stärkt av sin egen kraft. Men jag frågade mig NÄR ska vi göra detta? Givetvis fick jag svaret att det får man ju planera in och tanken kom till mig genast.
07:00 Vakna
07:15 väcka barn
07:30 toalett och frukost bestyr
08:20 barn till skolan
08:30 plocka undan frukost
09:00 Jobba
12:00 Lunch
13:00 Jobba
16:00 Skapa ett inre lugn och Meditera!
17:00 laga mat
18:00 Äta
19:00 kvällsbestyr
20:30 Lägga barn
21:00 Avlida

Det hela känns ju mycket enkelt.
Visst säger vän av ordning, digert schema men i sanning så har du ju hittat en timme.

Men hur finner man lugnet idag? Om jag åker ut i skogen för att finna lugnet så hör jag ändå bilarnas hummmmmmm. Och kommer jag väl ut i skogen så är jag så uppe i varv att det blir omöjligt att hitta ett lugn inom mig.

Idag läser vi kapitel mars psalm tisdag verserna kvart över tolv och fjorton noll noll. Almanackan vår tids bibel. Mannon vår tids gud.

Vi lägger så mycket tid på att skaffa oss det vi behöver att vi har slutat se vad vi egentligen behöver.
Och snart kommer LillaFrökenIvan och tvingar oss att ta det lugnt.
2008-03-14

Äganderätt

LillaFrökenIvan 20080307
Intressant hur vårt språk förändras och detta under så kort tid. Jag gjorde ett inlägg i en blogg om ägandefrågor i kärlek (kan man säga) citat från inlägg:

Kärlek är att inte äga. Att äga någon är att bedriva slavhandel Slavhandel är enligt lag förbjuden Lagar är till för att överträdas Överträdelse beivras med straff Straffet kan vara en black om foten Att vara black betyder att man är pank Att vara pank är att inte äga Kärlek är att inte äga.

Blogginlägget kretsade kring uttrycket ”äger”. Exempel: ”Foppa äger” om han spelar bra och följaktligen ”suger” han om han spelar dåligt. Personligen tycker jag att det är ett underligt uttryck, men kul att leka med.

Jag fick ett glimrande svar på ovanstående kommentar:
”Motsatsernas paradox.
Kommentarsvar till lilla fröken ivan och ovanstående svar: Enligt mina barns lexikon och allmän skolgrammatik nuförtiden är motsatsen till "äger" inte att vara fattig utan, "suger". Om Kärlek inte är att äga, så..?”

Det tyckte jag var riktigt kul!

Jag fick också ett svar av blogginnehavaren:
”Stiligt visserligen - men helt fel! =)
Jag är tveklös helt ägd av mina barn till exempel och det är som det ska vara. Man kan äga utan att köpa - det är bättre att få! Jag har fått Er! =)”

Jag tror att barnen väljer sina föräldrar med utgångspunkt i vad de måste lära sig och gå igenom i detta livet. Jag har många gånger försökt bortförklara detta men kommer alltid tillbaka till samma slutsats. Misslyckades man med något förra gången behöver man andra förutsättningar och hinder denna gång för att utföra det man är satt till att utföra.

Ägande i alla former är egentligen bara ett substitut för att vi inte har hittat vår rätta väg. Och tittar jag på allt skräp som jag har samlat på mig är jag verkligen ute och cyklar. Om man har fått något av någon så klassas även detta som ägande och äger man en människa så är väl detta slaveri?

Om vi någonstans kan enas kring ovanstående så måste detta innebära att vi inte äger våra barn och de äger inte oss. Vi har mötts för att vi har något viktigt att lära av varandra och inte för att i görligaste mån kontrollera varandra. Det är när vi slutar att lyssna på varandra som det blir tokigt, istället ska vi kanske försöka förstå varandra från den andres förutsättningar utan prestige och utan tro att den andra har baktankar.

”Jag är rädd!”
”Det finns inget att vara rädd för! Sov nu!”
”Men det är läskigt”
”Det är samma rum som du hade när det var dag!”
”Jag är ändå rädd!”
”Jag tänder i hallen så får det vara bra sen, sov nu!”

Eller:
”Jag är rädd!”
”Oj då, vad är du rädd för?”
”Jag tror att det finns läskiga saker där det är mörkt”
”Jaha, vad är det för läskiga saker?”
”Monster!!”
”Monster? Får dom plats här inne i ditt rum?”
”JA!.... Små monster!”
”hum, är du rädd för små monster? Är du säker på att dom är dumma?”
”JAAA!!! För dom ser läskiga ut!!!”
”Är man elak för att man ser konstig ut?”
”mmmmm ja… det är man väl??”
”Man kanske blir ledsen om alla tycker man ser konstig ut och är man ledsen kan man ju bli arg, det brukar ju du också bli när du är ledsen. Och om man ser annorlunda ut och samtidigt är ledsen så kanske vi tycker att den personen är farligare än den egentligen är. Dina monster kanske bara vill ha en kram och få lite snälla tankar?”
”Tror du verkligen det?!”
”Det tror jag. Tror du att du kan sova lite?”
”mmm… kanske.”
”vad skönt för dig, jag är här utanför. Ropa om du vill något.”

Visst det tar lite mer tid att försöka förstå varandra. Men vad har vi så bråttom till! Lets dance?

Och snart, snart, snart… ska vi föda
2008-03-07

Att ställa in inställningen.

LillaFrökenIvan 2008-03-06
Jag tänkte att jag skulle vara lite smart andra veckan i Finland. Jag såg på nätet att det fanns ett hotell med extremt bra priser, lite lägre standard kanske MEN bilderna visade på ett jättemysigt och välskött hotell som såg ut att ligga i ett litet hus i Helsinfors.

Nu vet jag bättre (igen)! Man får vad man betalar för och det fick jag. Jag sover på en stenhäll, känns det som. Rummet påminner om ett fängelse eller ett DDR sjukhus från 1960. Billigt, absolut. Beboeligt, knappt. Jag vill inte verka kräsen och finkänslig. Jag älskar camping, men inte när jag jobbar och gärna ska vara utvilad när jag vaknar.

Detta tänkte jag efter att ha spenderat en natt i ”mitt fängelse” och jag kom på mig själv med att bli bitter och beklagade mig så snart jag kunde. Jag var arg på allt och alla som hade med detta ställe att göra och jag var arg på mig själv som hade varit alltför snål för att inse fakta.

Efter en stund slog det mig att det är ju inte hela världen! Jag fryser inte, det finns i alla fall en säng med täcke och rena lakan. Toaletten är under all kritik men det är inte en hink i ett hörn eller en grop på gården (det snöar i Helsinki).

Jag tänkte på en dokumentär om Indien som jag såg innan. Jag tänkte på den indiska mannen i sitt skjul som han hade byggt av det han funnit. Jag tänkte på vad han sa när han stod och grät för att staten (de bestämmande) skulle riva hans skjul och många andras för att bygga fina kontor. ”… jag vill bara ha tak över huvudet och två mål mat om dagen till mig och min familj (8 personer) men om jag inte kan bo här kan jag inte promenera till mitt arbete (8 km) hur ska jag göra…”

Jag vet vad jag ska göra i alla fall. Jag ska sova gott på mitt ganska OK hotell och vakna utvilad imorgon för en ny arbetsdag.

Sen ska jag hem för att föda på ett extremt fint sjukus…
2008-03-06

Hit och dit och hit igen!

Jaha, då sitter jag och väntar på en flygplats igen. Det är otroligt vad vi rör på oss och var gång jag ska flyga känner jag mig illa till mods. Inte för det faktum att jag ska upp i luften och saknar egna vingar, utan för jag tänker på alla skogar och vatten vi flyger över och släpper ut våra gifter för att vi snabbt ska kunna ta oss kors och tvärs över vår jord i jakten på ”fame & fortune”.

Visst kan man köpa utsläppsrätter, men det gör väl inte utsläppet mindre. Utsläppsrätter är väl bara ett sätt för oss att kunna fortsätta se våra barn i ögonen. Robert Broberg sjöng på 70-talet ”… Att ha det taskigt med sig själv i Paris, är det samma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm. Du kan aldrig resa bort från dig själv.” Jag tror den längsta resa vi har att göra under vår levnad är resan till oss själva.

Nu när jag sitter här och väntar på att få gå ombord på den flygande maskinen känner jag hur otålig jag är på att komma hem. Hela min kropp vibrerar efter min familj efter fem dagar i Finland, tur att SkyPe finns annars hade jag varit en mycket fattigare man.

Min resa är på väg, jag tror mig ha hittat min rätta kompassriktning. Den var svår att ställa för den låg exakt mitt emellan flera riktningar och då måste man hitta rätt kompass som kan visa att två vägar leder åt samma håll. Jag tackar min älskade för att hon hjälpte mig att se klarare och jag tackar alla våra barn för att de hjälper mig att se starkare.

Och snart ska vi verkligen föda…
2008-03-02

Att alltid finns där med possitiv energi!

Nu är jag i Finland igen och det regnar, i andra änden av telefonsamtalet är det stormvibbar och vårlökarna når mig till knäna. Knasigt detta med global uppvärmning.

Jag har börjat på riktigt förstå att det finns något där inne som faktiskt ska ut och det ganska snart. Det är en sådan överväldigande känsla. Vi tittade på Kärlekens Mirakel av fotografen Lennart Nilsson, det var helt otroligt! Jag har sett den förut för ca. 17 år sedan men det kändes ännu mäktigare nu. Det kan ju också vara så att jag har glömt den omedelbara känslan som framkallades på dessa 17 år men, JAG SKA BLI PAPPA! Det känns så stort att bli förälder igen, helt fantastiskt! Min son blir 17 år i år och ska ut i livet och dottern i familjen blir 10 år och söker kunskaper överallt.

Jag håller på och läser den nionde insikten och mycket av det som står i boken har jag känt på mig ganska länge. En sak som jag tyckte var mycket intressant är att författaren säger att barn inte ska lära sig om världen genom andra barn utan barn ska lära sig om världen genom vuxna som med sina insikter ska vägleda barnet så att det sedan kan fortsätta och utvecklas från föräldrarnas nivå och gå vidare. Som en mänsklig evolution där det sinnliga är det viktigaste. Vidare så står det att man inte ska ha fler barn än att man alltid kan finnas där och svara på frågor och ge dem av sin energi. Man ska inte ljuga för barnen eller leka överlägsna lekar med ironi eller svåra ord. Nödvändigtvis behöver det inte vara de bilogiska föräldrarna som alltid är närvarande, det kan vara andra vuxna (farmor, farfar, mormor, morfar, moster, etc) men kan man ska inte ha fler barn än att man kan förse det med konstant närvaro och energi.

Jag tycker ju detta låter hur klokt som helst, hur ska barn kunna lära sig av barn som själv måste lära sig… Klart att barn ska leka med varandra, missförstå mig rätt! Men att alltid ha en vuxen att vända sig till med frågor och funderingar, ett barn en vuxen ALLTID!

Och snart ska vi föda…
2008-02-27

Romatik!

När jag kom hem från min finlandstripp, sent på natten, hade jag haft en lång längtan efter min älskade. Det kändes som jag hade varit borta i flera dagar när det bara var 16 timmar. När tåget äntrade sin slutstation och jag klev av, förbannade jag mina fötter för att de inte bar mig snabbare hem till min kärlek. Min väska hade gått sönder och var svår att få med sig och min längtan blev bara starkare för vart steg.

När jag kom hem tänkte jag mig att jag skulle få se min kärlek i köksfönstret och hunden i sin korg, men ingen älskling i fönstret och på gården satt hunden och bajsade. Jag kände mig som jag befann mig i en Larson serie. När jag sedan kom in genom dörren såg jag min älskling i hallfönstret istället, hon frågade ”Såg du mig inte i fönstret?”.

Det visade sig att min kärlek ville skapa en romantisk stämning när jag skulle komma hem. Tanken var att hon skulle sitta och se vacker ut i hallfönstret och vänta på mig och hunden skulle möta mig vid grinden med en välkommet viftande svans. Så knasigt det kan bli.

Det går nog inte att styra romantiska inslag, utan don kommer av sig själv när det är menat. Vi skrattade gott när jag gick ut med hundpåsen i trädgården och skapade sedan vår egen romantiska värld.

Och snart ska vi föda…
2008-02-24

Att finnas eller bara finnas!

Vart går gränsen för de gränser man bör sätta?
Finns man för att synas eller finns man för att höras?

En osjälvisk handling är inte osjälvisk om någon märker den och lyfter fram den, lika så är det kanske med kärlek? Om jag lyfter fram min kärlek här, är detta då en egoistisk handling, är detta bara för mig eller är det för att jag vill påverka eller skapa debatt. Kanske vill jag plantera ett frö, men för att ett frö ska växa behöver det näring. Vad är min näring? Att synas kanske...

Jag är snart åter med ett inlägg om romantik :-)
2008-02-17

Det är ju snart dags!

Nu sitter jag på ett flygplan från Köpenhamn till Helsingfors, jag ska träffa massa rockband igen och tvingas lämna familjen. Jag kommer lyckligtvis hem igen inatt, men det känns som jag skulle göra större nytta hemma hos min kärlek som börjar få en riktigt stor mage.

Vi var igår på BB i Lund på en rundvandring, underbart ställe med en jättehärlig barnmorska som visade oss runt. Många frågor dök upp när de pratade om förlossningsplan och akupunkturmaskiner, måste man skriva i en plan att pappan vill klippa navelsträngen och att mamman bara vill ha lustgas, för att sedan på plats ändra sig till att vilja ha all smärtlindring som finns och pappan kan inte klippa något alls i avsvimmat läge. Jag kan inte släppa tanken på att detta papper är till för oroliga föräldrar att stilla sitt sinne med, mer än det är till för personalen som redan har journaler i sin hand. Det intressanta häri tycker jag var att de flesta andra par på rundvandring nickade igenkännande på frågan om de hade sett förslag på Internet på dessa planer. Jag vet inte jag, det viktiga är väl att man försöker känna in varandra som par och hjälpa varandra så gott man kan, ut ska ju barnet oavsett födelseplaner och smärtlindringsmaskiner.

Jag förstod precis att det inte är långt kvar nu, det är 17 år sedan sist för mig och 10 år för min kära. Det känns som första gången och det är bra, man blir mer alert då och yngre. Det är bra att vara ung för jag tror att man tar viktiga saker mer allvarligt och kan bara skjuta bort allt som inte är intressant för stunden när man är ung. Ålder för med sig en massa måsten som man tror är viktigt men som faktiskt kan vänta, detta vet min son men vet jag det?

Jag vet inte om jag har sagt detta innan, men jag och min kärlek träffades i maj 2007 och vi kände direkt att vi ville ha barn med varandra. Så LillaFrökenIvan var planerad på känsla och kärlek, de bästa förutsättningar med andra ord. Hen (Könsneutralt ord för en människa) blev till i en skogsglänta under fullmånens sken och frisk dagg i gräset. Exakt så som vi hade pratat om så många gånger, tillkommen i kärlekenstecken med naturens krafter kring sig och i sig.

Många har sagt att ”oj, det gick snabbt” och då brukar jag säga ”Varför ska man vänta tills det blir dåligt?”. Om vi hade väntat i 10 år med att skaffa barn och flyttat ihop, vad är det som hade talat för att vi hade varit tillsammans längre tid än 11 år? Livet är spännande.

Och snart ska vi föda….
2008-02-06

FLYTTAT!

Oj, oj, oj, oj…
Nu har vi flyttat och detta vill jag aldrig göra om igen.
Just nu sitter jag på en scen i Göteborg och väntar på att prata inför 300 personer, 300 stökiga rockmusiker som själva är vana att stå på scenen. Det har gått bra förr så då ska det väl göra det nu också intalar jag mig själv. Ovanpå detta är jag så utbränd och min mage är helt i olag och min kropp värker som om den blivit överkörd av en ångvält. Vi har flyttat! Samtidigt som detta hemska sker så får lilltjejen löss från sin skola, givetvis är hon i upplösningstillstånd. Jag är i atomer och min kärlek (som extrajobbar på ett fritis, är gravid, van vid att kräkas och nyss fått springmask) fick sitta med starka medel och en gråtande dotter i en hel kväll bland alla våra fina kartonger. Jag är den som har det bäst just nu inför 300 rockmusiker.

Jag tror att detta är 9e veckan som vi står på loppis och ska sälja bort allt som vi samlat och som vi egentligen inte behöver och som vi definitivt inte har plats för. Undra varför människan samlar så i dessa tider, varför ska vi hela tiden leva genom våra saker som vi ändå inte använder?
20080110

Kommunikation!

Kommunikation, världens enklaste sak men ack så svårt. Hur många gånger har inte tungan glidit snett och en till synes underbar dialog har helt plötsligt slutat i nedfällda ögonbryn och mycket välstängda dörrar? Jag undrar varför människan ofta är så snabb att läsa in det värsta, det mest negativa i det ord som används eller den fras som nyttjas. Kan det vara så att vi med lätthet minns de gånger vi blivit nedgjorda och förlöjligade att vi alltid har garden uppe så snart vi springer på ett ord eller fras som påminner om det vi med lätthet minns?
uttrycka sig, lyssna, ta in, skapa förståelse, gå vidare = Kommunikation.

OK! I´m back!
Jag har varit sjuk, jag har haft maginfluensa och legat på golvet som en sjuk hund med en spann och en tallrik vitt ris bredvid mig. Just nu har jag lite yrsel och äter en bit bröd med vitt ris på och dricker proviva, Framsteg görs ute är svartvitt. Då vi fortfarande inte har flyttat så har jag min lägenhet och kärleken har sin och under min sjukdomsperiod valde jag att ligga hemma på mitt golv istället för på hennes. Hon kunde inte riktigt förstå varför jag ville vara ensam när jag var sjuk och varför jag inte kunde vara hos henne. Ja, tänkte jag, varför är det så? Varför vill man vara hemma när man är sjuk, även om hemma är ensamt och tyst och tomt? I detta fall var det nog så att jag blev dålig när jag var hemma hos mig och alltför svag för att ta mig till min kära, men också för att här har jag alla mina filmer som kan hålla mig sällskap och… OCH! Mindre risk att smitta min gravida älskling med maginfluensa.

Nåja, en sådan riddare i skinande rustning är jag ju inte helt och hållet. Snarare en riddare i en skinande rustning med rostfläckar under armarna. Såklart kom min kära hem till mig och försåg mig med dryck och kokade ris och gav mig vätskeersättning, detta trots att jag FÖRSÄKRADE att det inte alls behövdes. ”Nej, kära du… pust, host… jag klarar mig… stön, svettas… du behöver inte… pust… komma”. Nu är det så att min kära kan lätt försaka sig själv om det finns andra som behöver henne mer än hon själv behöver henne. Ofta förringar hon dessutom det faktum att hon behöver sig själv och kan därför med lätthet bortse från detta. När vi träffades kunde hon på något konstigt sätt studera på högskolan, jobba extra inom vården, ta hand om sin dotter, finnas för sina vänner, ta ett spontandopp i havet på vägen mellan två saker, finnas för sina vänner, laga en god middag, hitta på något kul och inspirerande, finnas för sina vänner… på en och samma dag, hela tiden!

Sen blev hon gravid och fick det hemska illamåendet som jag tror att INGEN kan föreställa sig som inte själv har haft det. Tänk att vara sjösjuk i två månader och spy flera gånger om dagen samt drabbas av en obarmhärtig trötthet som gör att hon inte kan hålla sig upprätt. Tänk att gå från ovanstående till detta och vad detta måste göra med ens person om det händer. Det jag försöker säga är nog att jag förstår att jag måste finnas där och ta hand om hundar och hem och mat mer än jag kanske har varit van vid i mitt liv innan. Jag gör även detta med glädje och med kärlek till min älskade, men jag kan omöjligt göra det på samma sätt som hon eller lika mycket som hon kunde innan. Detta vet jag att hon förstår, men jag tror att den önskan finns inom henne att jag kunde det. Att jag inte hade alla mina jobb som gav mitt liv mening innan jag träffade henne, de jobb jag inte bara kan säga hejdå till då det bygger på många år av investeringar i både tid och pengar. Men hur kombinerar man då detta? Hur gör människan för att hinna vara en bra förälder, bo i ett bra område med sina barn, äga en bil, kunna gå ut och äta ibland, hinna se varandra i ögonen och dela själens djupa tankar, älska varmt och fint, åka på en resa… HUR FAN GÖR MAN!

Just nu ska hon flytta till min lägenhet och vi ska bo där i två veckor, sen ska vi flytta till vår nya gemensamma lägenhet. Samtidigt så står vi på loppis och säljer bort allt vi inte vill ha, det har vi gjort varje lördag, söndag, onsdag i 7 veckor och vi har fortfarande massor med saker kvar hemma att sälja. Helt otroligt vad man samlar på sig. Sen ska jag börja på nytt jobb, jag skulle ha börjat i måndags och fick då maginfluensa, samtidigt som jag har mina två företag och en son med tonårsångest. Vi har min kärleks lilla dotter på nio år som har sina behov och vi har hunden. Den lilla pälsbollen (kaninen) har vi utackorderat till en vän för tillfället (permanent hoppas jag) sån tur är. Sen ovanpå detta har min kära sin skola som hon har försummat på grund av illamående och fatal trötthet, samt en massa saker som ska fixas innan hon flyttar hem till mig om 8 dagar.

Kommunikation, hur svårt kan det vara?
Jag tycker att det är supersvårt med privat kommunikation, affärskommunikation är jag ju proffs på men privat blir det klurigare.

Det verkar inte finnas några universella regler i privat kommunikation, helt plötsligt sitter vi och pratar om något trevligt och allt flyter på och vi kan bestämma saker. Sen råkar jag kanske bestämma en sak för mycket och hela situationen vänder. Ett exempel taget just nu:
Vi har tidigare pratat med varandra och jag blev arg på henne för att hon inte lyssnar på mig när det handlar om hennes hälsa. Hon sätter den åt sidan till förmån för alla andra än sig själv. Vi pratar igen lite senare och jag ber om ursäkt att jag lät arg och förklarade att jag blir orolig för henne och LillaFrökenIvan. Allt blir frid och fröjd och vi pratar vidare om några saker. Sen har jag idag fått ett till erbjudande om jobb och vill rådgöra med henne hur vi ska göra och vad jag ska välja. Detta gör jag för att vi har uttalat sagt att vi är ett team och vi pratar med varandra, men då blir det för mycket för henne och jag får faktiskt sköta det där själv och så är vi tillbaka igen på minussidan. Herreguuud!! Tänker ju jag som är man och van vid affärskommunikation.
Nu ringde hon igen och frågar:
”vad gör du?”
”Jag skriver lite”
”Jag har också skrivit”
”Vad har du skrivit för något?”
”Jag skriver inte för nöjesskull som du i alla fall”
”Ja, ja, hejdå”
”hejdå”
Tänk vad fånigt egentligen. Om hon nu känner sig eländig och vill ha stöd så kunde hon ha sagt ”Jag skriver på min tenta” eller ”Jag fyller i blanketter” och då hade vi varit mer på plus, som det är nu sitter vi på var sitt håll och väntar på att den andra ska ringa upp, superfånigt.

Men vem känner inte igen sig i det scenariot ovan och småler för sig själv när de tänker ”VAD SKÖNT, JAG ÄR INTE ENSAM”. Det är i alla fall tur att 98 % av vår tid tillsammans har vi det jättefint och tar hand om varandra och lyssnar och pratar och älskar varandra, bara en sån sak!
Å snart ska vi flytta… mer om det senare!
2007-11-07

Hunden Som Familj

När jag var liten hade vi en hund (en dvärgpudel) som blev 15 år då var jag 8 år. Första gången pappa tog Fia (japp, så hette hon) till veterinären där hon skulle få somna in på grund av diabetes och epilepsi grät jag. Jag var så otroligt ledsen och trodde att mitt hjärta skulle brista. Detta trots att Fia vid ett tillfälle hade bitit mig i läppen då jag drog henne i svansen, hårt. Jag hade mig själv att skylla eftersom jag gjorde det med vilje under vårt köksbord för att hon skulle tjuta. Gjorde jag detta av elakhet eller för att jag var en sadistisk och gemen unge? Svarte är nej och allt var min systers fel. Hon är åtta år äldre än jag är och var gång hon skulle vara barnvakt åt mig så bjöd hon hem sina hemska polare på fest så dom kunde supa. Ingen, och då menar jag INGEN, brydde sig om mig. Därför kom min skarpa 7 åringshjärna fram till att om jag får hunden att tjuta så kommer någon se hur tråkigt jag har när jag sitter under köksbordet i min pyjamas. Hunden bet mig i läppen, blodet forsade och uppmärksamhet fick jag, mission completed.

Första gången pappa åkte till veterinären för att Fia skulle få somna in så kom han tillbaka med henne. Han sa att veterinären hade sagt att hon kan klara sin sex månader till och skänka glädje i familjen. Det kändes jättekonstigt när han kom tillbaka med Fia, för nu kunde jag ju inte vara ledsen längre fast jag var jätteledsen fortfarande. Andar gången pappa och Fia åkte iväg, då hade jag gråtit klart redan innan och då kom pappa hem ensam. Min mamma har sedan den dagen ALDRIG velat ha hund igen, helst inget husdjur alls. När jag blev tolv år så blev jag astmatiker och pälsdjursalergiker, då fick alla våra djur flytta (Katten med alla kattungar, marsvinet, de två ökenråttorna, fåglarna, grodorna, etc.) Vi hade ett zoo hemma och min mamma var den som tog hand om allt och alla. Hon blev nog lite lättad.

Jag vill egentligen inte ha husdjur och jag är fortfarande allergiker även om det är mindre påtagligt nu. Min kärlek har husdjur, en fin hund. När man är gravid ska man helst inte hålla på med djuravföring för man kan få någon sjukdom som jag inte minns namnet på, och det är inte så bra om man är gravid. Om man som min älskade även spyr om något luktar knasigt så blir det hela ännu jobbigare, lägg ovanpå detta en onaturlig trötthet och vi bor på tredje våningen. Då är det svårt att ta hand om en hund. Detta föll då på min lott, jag som har sagt att jag ALDRIG kommer plocka hundbajs. Men vad gör man inte för kärleken och av respekt för sin omgivnings skosulor.

Till saken hör att hon skaffade hunden innan vi träffades, det är en fin dalmatiner som heter Alex och han blev elva år i somras. Senaste tiden har han och jag blivit bästisar och han väntar på att jag ska komma hem på kvällarna så han får gå ut och han tittar fodrande på mig när det är matdags. Han är så olidligt söt och jätte rolig och jag vill inte alls tycka om honom. Jag vill inte tycka om honom, men som allt annat som jag har mött genom kvinnan mitt hjärta slår för, så älskar jag även denna lilla varelse. Tusan också, då ska man behöva bli ledsen igen om några år. Idag var första gången jag badade honom. jag och Alex ser ni på bilden, det är jag i de fula kalsongerna.
Å snart ska vi flytta…. Mer om det senare.
20071031

Lilla Fröken Ivan?

Många tänker "vadå LillaFrökenIvan". Det hela började med att vi inte ville att någon skulle veta att vi hade blivit gravida, men vi kunde inte låta bli att prata om det. Helt plötsligt från ingenstans kom "LillaFrökenIvan" och så fick det bli. Vi vet inte om det är en flicka eller pojke, därav försöket till könsneutralt namn. Vi har heller inte försökt att ta reda på om det är en flicka eller pojke, då vi tycker det är lite spännande att inte veta.

Nåja, den första lyckan och glädjen övergick så småningom till trötthet, spyor och tandgnisslan. Jag kan inte tänka mig att vi är de enda som får åkommor vid en graviditet, och jag har aldrig sett eller hört män berätta om detta ur sin värld och synvinkel. Visst, jag förstår att min kära har det tufft och tuffare blir det när vi bor på skilda håll och dessutom har varsitt barn sedan tidigare. Ovanpå detta har jag av kvinnan i mitt liv blivit diagnostiserad "Arbetsnarkoman" och det kan ju också ställa till det.

Det fina i kråksången är ju att det kan ju bara bli bättre från detta... eller?

Nu låter det som att vi inte skulle tycka om varandra eller ha det bra, men så är inte fallet. Vi har det toppen, vi har det kul och vi älskar varandra men båda ställer sig frågan "... men vad är det som händer egentligen?" Jag har en som som är 16 år. han är 16 år och har skämt bort mig under många år genom att vara så fruktansvärt ordentlig. Kanske på gott och ont, men jag har kunnat vara halvt om halvt ungkarl fast jag har barn. Nu har jag snart 3 barn, hund, kanin och en kvinna som kräver saker av mig förutom att jobba (som jag ju är så bra på).

"Jag hjälper gärna till jag ska bara göra klart detta först..." klockan 01:30 "... Vad ville du ha hjälp med innan? Hallå? Sover du??"

Nåja, överdriften är till för att betona sanningen, men lite åt det hållet har det varit ibland. Men vad är min roll? Hur lägger man upp arbetet familj? Kan jag lägga in det i min googlekalender? Men det var väl fan va en familj ska vara dynamisk hela tiden! Vi planerade ju in att du ska vara sjuk först nästa vecka och fredag den 18 skulle hunden bajsa på golvet, det är flera dagar för tidigt, det passar inte in i min kalender just nu.

Jag har kommit på att jag gillar nog inte att jobba... alls... så nu har jag nog en liten kris, för vem är jag då om jag inte jobbar? Jag minns att jag var pappaledig i ett och ett halvt år för ca. 14 år sedan, men sen då? har jag jobbat sen dess? Nu är han långhårig med fjun på hakan och det gick fort. Så fort vill jag inte att det ska gå igen... å snart flyttar vi. Mer om det sen.
20071025

18 veckor och 3 dagar... vem är tröttast?

Jag har någonstans insett att första gången jag skulle bli pappa hade jag en otrolig tur. Kvinnan jag fick min son med (som nu är 16 år) hade inga som helst negativa känningar undergraviditeten. Nu 16 år senare vet jag att det inte alltid är så det fungerar.

Min kärlek som bär på "LillaFrökenIvan" har varit däckad sedan vecka 6 ungefär. Så snart hon har känt en förändring i doftmolekylerna så har hon kräkts rakt ut. Det måste vara mer jobbigt än jag någonsin kan ana, konstant sjösjuk i flera månader och sen bara spy rakt ut utan kontroll.

Ovanpå detta har min kära en man som är fobisk rädd för uppkastningar från vuxna människor, jag vet det låter fånigt men jag KAN inte. JAG KAN INTE hjälpa henne att städa upp det som kom upp. Är jag en dålig människa för det? Jag tror inte det, men jag har ju klara problem. Det bästa som nu har hänt är den förändringen efter 18 veckor och första ultraljud, Damen mitt hjärta slår för kräks inte längre. Visst, hon är trött, lite elak ibland, orkar inte hålla reda på mer än 2 saker åt gången, äter lite mycket, etc. Men hon är SPYFRI!!!

Jag är övertygad om att hon är tröttast, mår sämst och är gladast för detta. Men just nu känns det som livet börjar komma tillbaka till vår familj, för till saken hör att vi ännu inte bor tillsammans. Den saken ska vi lösa i december... mer om det senare.