Kurs för att ta ut kursen

PytteLillaIvan 2008-04-04
Det är lätt hänt att regler som är för hårda eller finns utan anledning, när människor är små, följer med upp i åldern. Om en människa alltid har blivit styrd åt något håll så kan det senare bli mycket svårt att lita på sin egen kurs i livets vandring.

Men skolan praktiserar det för att ”få en hållbar skolgång” och se så många som inte passar in i det systemet. Vi vuxna praktiserar det för att ”slippa onödiga argumentationer” när vi är trötta efter jobbet.

När ett barn är nyfött då säger den vad den vill ha. ”Skriiiiik” (Jag vill ha mat), ”Skriiiiik” (Jag har bajsat), ”Skriiiiik” (jag vill vara nära någon). Då bejakar vi detta beteende och vänder ut och in på oss för att tillgodose.

Men när sedan barnet blir större och säger ”varfördå”, ”jag vill inte”, Nu vill jag…”, etc, etc. Då verkar det som vårt tidigare outsinliga tålamod är borta och svaren blir korta, uteblir eller så formas det någon obegriplig regel kring frågan för att den inte ska komma upp igen.

Då, i detta tillkommer också ordertaktiken. ”Gör det”, ”tyst nu”, ”nu ska vi vara glada”, ”ajaj”, ”Sluta kladda”. Jag tänkte på detta när jag hade en dialog med en av mina bästa vänner, personen sa till mig:

”jag skulle vilja att någon berättade för mig vad jag ska göra.”
Du har ju någon som kan tala om det för dig, Du måste bara lyssna mycket noga och hitta rummet med tystnaden för att höra riktigt bra
Den någon är DU!
Du har någon hos dig hela tiden. Du har dig själv. Du är den som vet bäst vad du ska göra.

Och där inne i dig finns också alla andra som satt spår i ditt liv. Det är det du ska lyssna på. Inte vad de har sagt utan hur de fått dig att känna. I detta försöker du finna ditt tysta tomma rum och där kan du höra vad du själv säger.
Det är ingen enkel uppgift, men ge inte upp

”Men vart börjar jag?”
Du har redan börjat, genom att söka olika vägar till ditt rum där du kan höra dig istället för omvärldens förmaningar. Fortsätt sökandet och ge inte upp. Pröva nya vägar ensam och i grupp, men fastna inte i relationer som drar tillbaka dig till början

Man kan ha en relation och ändå utvecklas om man låter varandra vara som man är och inte försöker döda sökandet hos individen. Om man befinner sig hos någon som vill koppla en och drar en tillbaka, ta av dig kopplet och gå. smärtan är bara tillfällig, smärtan är bara ovanan att inte ha koppel på sig, ovanan att det inte finns någon som drar dig åt rätt/fel håll. Men det bästa är att du lyssnar på dig, som du faktiskt gör mer och mer nu... men du kan ske inte ser det just nu. Men förändringen finns där

Två deviser att bära med sig:
Lyssna på dig själv och var lyhörd för andra.
Du bär inom dig svaret på alla dina frågor.

Jag säger sånt du redan vet. Ibland behöver man bara bli påmind.
Minns också att man kan vinkla allt åt olika håll. Det gäller bara att välja vilken väg man vill vara på, den ljusa eller mörka, den givande eller tagande, etc, etc.

Sen kan man gömma mycket osäkerhet bakom humor, jag använde mig av det där jag var liten och det har nog alla gjort, mer eller mindre. Men jag har kommit på nu att det är skönt att snart vara 37. jag känner mig nästan aldrig osäker längre
Livet rullar vidare i kolikens töcken…